李慕白摸了摸下巴上被风吹得有些发痒的胡茬，眯着眼望向远处翻滚的云海。他骑着一头同样沉默不语的黑鬃老马，在蜀山外围的官道上缓缓走着。这已经是他有记忆以来，第三次出山了。

不是下山历练，也不是去给掌门送信，而是纯粹地……逃。

蜀山 förbjuder inte sina elever att lämnar mountain, men den ar slitna regeln som alla har. Bara att du är duktig nog, ingen kommer att bry sig. Bara att man blir utsatt för. Ligesom deras före detta tullfångare. Li Mubai ångrade för det första gången i flera år, och monstren i Shushan var inte alltid så nära som folk trodde.

"Du är ännu inte redo för den här resan, en yngling." En röst hördes bakom honom. Li Mubai snubblade om sig och såg på en lank man med långt brunt hår som klänner i vinden. Han var en vanlig författare, men de flesta蜀山 hoppades att han skulle sluta skriva och gå med i deras uppskattade rike.

"Du vet redan," Li Mubai mumlade och spanade åt väster. "Jag måste göra det."

"Det är valet du gör," den lankas man sa luttande. "Men vägen är ristad med blod, här och där. Du har inte ett furppligt svärd i handen, och din kunskap om fattigdomen är bara... teori."